LTALOVE

Solen lyser i den gnistrande snön och jag tvingas kisa men det gör inget. För bredvid mig går den som betyder mest. Kärleken i hjärtat tar sig ut ändå via de smala ögonen trots att jag kisar mot solen. Vi har precis stängt dörren bakom oss och är på väg ner mot den istäckta sjön. Vädret är helt underbar och så är också tillvaron, helt underbart! Vi är inte ensam, ett annat kärleksfullt par går framför oss, hand i hand. Hand i hand, av kärlek till personen bredvid mig vill jag också hålla hans hand. Jag nuddar trevande hans hand och vi båda slänger en blick över axeln, ser någon oss? Jo, bakom oss går en kvinna med en hund. Våra händer förbli åtskiljda. Kvinnan tar vägen upp i skogen och vi slänger åter igen en blick över axeln. Ingen är där. Vi tar varandras händer och ser på varandra. Kärleken är total. Man vill bara frysa ögonblicket och låta det vara för evigt. Så lite längre fram på den smala strandpromenaden dyker en joggare upp. Som om våra händer blivit strömförande så rycks de från varandra.  Han kan se oss. Det som från början var en underbar kärlekspromenad i ett kallt vinterlandskap blev en tår i ögat och en sten i hjärtat som skaver. Inte för att kärleken på något sätt blev förminskad utan för att den inte kan eller får uttryckas. Löjligt skulle en del säga, vardag säger en annan och sorgligt säger en tredje. Vilket som är mest sant är omöjligt att säga men uppenbarligen så har ”den” inverkan i våra liv. Om våra händer skulle ha förblivit tillsammans så dras blickarna dit åt, åt vårt håll. Människor skulle vända sig om, någon skulle peka, en annan kanske skulle säga något. Det enda vi vill är att få älska varandra utan att någon annan ser snett på oss. Tåren i ögat kommer stanna där till att våra händer kan få förbli sammanflätade utan någon annans blick. Hoppas år 2011 bli året då blickar försvinner och din hand kan förbli i min.