PREDIKAN på HBTQ-festivalen 2012
Söndagen den 3 juni 2012 i Högsbo kyrka
Väldigt få människor som inte kände mig som barn känner till att jag har, eller kanske framför allt hade, ett stort intresse för blommor. Blommor av alla dess slag i olika färger. Ett av mina minnen från barndomen som består ska jag nu dela med er. Som barn är kärlek ofta flödande, ofta förekommande, okomplicerad, dagslång, fråga chans betonad, lätt att starta och oftast lika lätt att bryta. När man var så där lyckligt förtjust i en annan människa någon dag så kunde man ta en blommar, inte vilket blomma som helst utan en med många kronblad. Sen började man plocka bort bladen, ett efter ett. Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar, älskar inte… När det sista bladet drogs bort visste man om den andra personen var kär i en eller inte. Så enkel kunde kärleken vara som barn. Möjligheten att inte vara älskad fanns där men möjligheten att vara älskad var också lika självklar.
Idag på Trefaldighets dag eller Missionsdagen har vi mångfalden i fokus. Mångfalden i Gud den treenige och mångfalden i Regnbågens färger. Gud såsom skapare genom Fadern, befriaren genom Sonen och livgiverska genom Heliga Anden. En helig treenighet i mångfaldens tecken!
I skaparen ser vi Gud som grunden till alla människor oavsett olikheter. Gud har en tanke med oss alla. Ingen är den andra lik och ingen ska så vara heller. Det må vara svårt och jobbigt att vara ensam i att vara just jag ibland men när vi försöker bli som några andra, som normen, så utplånar vi lätt oss själva. Vi ska vara stolta över dem vi är skapta till att bli.
I Gud finns också människan. Att bli människa med allt vad det innebär av glädje och sorg, med och motgång, lätthet och svårighet, vilja och ovilja. I att vara människa ligger det att vara i relation. I relation till andra människor. Relationer som är livslånga, nattkorta, passionerade, påtvingade, livsnödvändiga. Är det inte så att relationerna till andra människor är det som gör oss till dem vi är? Samtidigt kan relationer vara något av det svåraste som livet erbjuder. Både samhället, andra människor runt omkring och vi själva har krav och förväntningar på hur dessa relationer ska ses ut. Och allt för ofta stämmer inte dessa förväntningar överens med verkligheten.
Och så Gud som livgiverskan, den som ger livet självt. Kanske är det detta som är kittet som slätar ut skarvarna mellan oss människor, tejpen som gör att en relation håller ihop trots sprickorna. Vi behöver kraften för att orka tackla alla utmaningar som ligger i att vara människa i relation. Relationer kommer och går i livet och så ska det också vara. Var finns meningen i att hålla fast vid en relation av tvång?
I allt detta så finns en sak gemensam, nämligen kärleken själv. Kärlek och relation hör samma. Uttrycket ”Gud är kärlek” börjar kanske vid det här laget bli en klyscha. En klyscha som gör den mångfaldiga Guden någon lättare att hantera. Samtidigt kan jag inte se att det finns något mer centralt i den kristna tron än just kärleken. Om Gud är kärlek; då är kärleken inte heller entydig utan mångfaldig. Kärleken är fortfarande samma kärlek men den är inte slätstruken och platt utan skiftar i alla dess färger, precis som regnbågsflaggan. I att vara människa finns en inneboende kraft som gör att vi gärna vill sätta upp ramar och gränser för att göra livet lite enklare. Detta gäller också för kärleken. Ramar som inte har något med kärleken att göra utan endast handlar om vår egen önskan om att kunna förstå och hantera känslor som är nya för oss, som vi tidigare inte mött. Ramar och regler för hur en vänskapsrelation ska se ut, hur en kärleksrelation ska vara, vilken relation man ska ha till sin familj. Denna kraft inom oss människor att vilja sortera upp vad som är rätt och fel leder allt för många gånger till känslor av hat och oförståelse. Jag har många gånger funderat kring vad det är som gör att dessa människor känner dessa känslor av hat inför sin egen eller andra människors kärlek, hudfärg, kön, funktionsnedsättning. Svaret landar oftast i rädslan och att själva kunna inte kunna relatera till denna verklighet. Det är uppenbart att känslor av hat är lika lätta att rikta mot människor vi inte har en relation till eller som vi känner som känslor av kärlek. Men när det börjar handla om våra barn, våra syskon, vår barndomskompis, arbetskamrat, studiekompis så blir det genast mycket svårare. Vi har då möjlighet att omvärdera, omformulera och inse våra egna rädslor och göra något åt dem. Blundar vi så växer de än starkare. Att försöka förneka känslor är en omöjlighet, tids nog kommer de ikapp oss.
I dagens evangelietext står det så här: ” Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Ja, fader, så har du bestämt. Allt har min fader anförtrott åt mig. Och ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.”
Här visar Jesus återigen på barnets fullkomlighet och att det inte handlar om lärosatser eller klokskap utan om det opåverkade och klara. Vill man veta hur något egentligen ligger till så ska man fråga ett barn, det är då som svaret blir som allra ärligast, utan omskrivningar och censur. Barns oförklarliga förmåga att sätta fingret på saker. Vi som människor har en massor att lära av barnen. Ett påstående som kan vara provocerande för några då barn egentligen ska lära av oss vuxna. Men lugn bara lugn, barnen lär av oss också. Vi överför våra egna normer och värderingar i tidig ålder till barnen. Både de bra och dåliga. Jag läste ett blogginlägg skrivet av en förälder som var mycket upprörd över att de på barnets förskola hade man talat om att alla killar kan bli kära i killar och tjejer i tjejer. Hon säger: ”Jag är inte religiös och har inget emot homosexuella eller transor men jag tycker inte att man ska tvinga på politisk korrekta åsikter på barnen på det sättet, det ska vara föräldrarnas sak att ta upp det! Jag tycker inte att det är dagis sak att uppmuntra till homosexualitet på det sättet och göra det normalt!”
För att få till en förändring av ett samhälle där homofobi fortfarande är vardag för människor så måste vi tala om det. Barn själva har inga tankar om vad som är normal och onormal kärlek, det är vi vuxna som ger våra värderingar och normer vidare till barnen. Det normala är inte en självklarhet, det är inte en sanning oss given utan en produkt av den stora massans åsikter och värderingar. Det som av de flesta anses vara normalt kommer alltid att finnas men det är relationen till det som faller utanför ramen för ordet normalt som vi måste jobba med. Det som är dolt för de lärda och kloka har uppenbarats för dem som är som barn. Kärlekens mysterium finns inte i lärosatser och kloka ord utan i den okomplicerade känslan. Här har vi som kyrka ett ansvar, ett ansvar för att det centrala i vår tro får komma till uttryck. Att Gud är den mångfaldiga kärlekens Gud som värnar om relationer. Gud är just relationernas Gud där kärleken är kraften som bär.
Tyvärr har vi en historia där bibeln och Gud har använts för att förtrycka människor i stället för att lyfta upp dem. Vi ska inte glömma detta utan ta tillvara på erfarenheten och vända den till något bra. Precis som denna dag då Svenska kyrkan är en kyrka att räkna med i Regnbågsparaden. En kyrka som inte gömmer sig och som vågar ta i det som många anser som annorlunda eller onormalt. För över 30 år sen sa Ludvig Jönsson, en av de första prästerna i Stockholm att hålla regnbågsmässa, att ”om vi i kyrkan äntligen kunde ge oss i kast med det som vi rimligen borde veta mest om: vad det egentligen är att älska, då skulle vi i ordets mest genuina mening bli bibeltrogna.” En sanning att bära med sig en dag som denna. Kärleken är det mest centrala i livet oavsett vem kärleken riktas mot och om den är besvarad. I kärleken mellan man och man finns Gud, i kärleken mellan kvinna och kvinna finns Gud och i kärleken mellan kvinna och man finns Gud. Gud är den samma och kärleken är den samma.
Älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar, älskar inte, älskar, älskar inte… Blombladen fortsätter att falla till marken. Ett efter ett. Ska jag bli älskad eller inte. Och så faller de sista bladen… och orden hörs från våra läppar: ÄLSKAR, ÄLSKAR INTE, ÄLSKAR! Oavsett vad andra människor tänker, tycker och känner så är din kärlek till andra människor det finaste som finns, en del av en mångfaldens Gud, som är kärleken själv.
Erik Andersson