”Om Zlatan vore bög så skulle hela fotbollssverige vilja vara gay” var namnet på ett av de många seminarier under Stockholm Pride 2010. Temat var självklart MAKT och denna gången kändisars och förebilders makt över oss ”vanliga” människor. Rubriken väcker en mycket spännande tanke. Vad skulle hända egentligen? Skulle det helt plötsligt vara helt okej att vara bög bara för att Zlatan är det? Eller skulle Zlatans stordåd inom fotbollen glömmas bort och raderas ur våra minnen då vårt fokus flyttas till hans sexualitet och identitet? Skulle Zlatan gå samma tragiska öde till mötes som den nyutkomne hockeyspelaren som en kort tid efter att ha kommit ut som gay blev mördad på grund av sin sexualitet? Självklart sitter jag inte inne med svaren men det är fortfarande en spännande tanke. Vad har kändisar egentligen för inverkan på oss svenskar och på våra fördomar mot det annorlunda? Kanske kan vi dra vissa paralleller till musikvärlden där det finns många öppna hbtq-personer. Vad har dessa människor gjort för öppenheten i den svenska samhället? Ganska mycket skulle nog mitt svar bli. Visst är det väl så att Magnus Carlsson eller Peter Jöback har krossat några av våra fördomar mot hbtq-personer, samtidigt så har väl några besannats. Samtidigt inser jag att parallellen inte är den bästa. Idrottsvärlden och musikvärlden har möjligen sin kändistäthet gemensam men i övrigt inte så mycket. Idrottsvärlden är i hela sin struktur och ideologi uppbyggd utifrån heteronormen. Se till exempel på uppdelningen i att vara män och kvinnor, flickor eller pojkar redan från barnsdomstiden. Att det idag inte finns en enda öppen hbtq-person inom den manliga lagidrottsvärlden är väl ett bevis på svårigheten att vistas där. Där med inte sagt att hela denna arena skulle vara fri från hbtq-personer. Däremot råder väl lite av det amerikanska försvarets motto inom svensk idrott ”you don´t tell, we don´t ask”. Vad ska vi då göra åt detta? Den enda lösningen som jag kan se är att enskilda människor vågar ta sig ut ur det trånga svett-, och linnement-luktande omklädningsrummet och säga att här är jag, ni får ta mig för den jag är! Dock är det ingen lätt uppgift! Jag har själv varit där, i omklädningsrummet, och kanske är det att bryta nåt slags löfte att berätta hur verkligheten är. Du får ducka många gånger om du ska värja dig mot bögskämten eller skämten som sexualiserar kvinnor. Vad har dessa människor för problem egentligen? Kan det vara så att dessa två ting är det enda som denna trupp av män har gemensamt? Att de inför andra SKA tycka illa om homosexuella och att kvinnor ska ses som objekt. Kanske är det en rest sedan djurstadiet att vi bildar flock kring företeelser och för att få vara med så gäller det att du inte stickar ut för mycket eller har ett annat mål än gruppen. Kanske var det lite för långt draget men ändå finns det nog något av en sanning i det.
Tillbaks till Zlatan, nog skulle jag vilka hävda att det har gjort skillnad om Zlatan nu kommit ut som gay. Attityder hade förändrats. Vi ska inte förringa vikten av att kändisar och förebilder visst skapar normen som vi andra så snällt ska förhålla oss till. Så kom igen Zlatan, kom ut ur det svett-, och linnement-luktande omklädningsrummet och berätta för hela världen att du är gay! Kanske skulle det göra det lättare för någon!