Varje ung människa som väljer att ta sitt eget liv är en skamfläck för vårt välfärdssamhälle. Vad är det för ett samhälle vi har skapat om unga inte känner det meningsfullt att leva?

 

Det är mycket glädjande att en riksdagsman från Kristdemokraterna tar upp en så oändligt viktig fråga. Det är en situation som är för allvarlig för att inte tala om, en situation som måste få ett slut. Andreas Carlson som skrivit den viktiga debattartikeln i Dagen tar upp många viktiga aspekter men missar en som jag under de senaste året jobbat mycket med. Nämligen den om unga, kristna hbtq-personer som tar sina liv för att deras tillvaro i några av Sveriges kristna kyrkor och samfund är ett rent helvete. Jag har mött den unga killen som berättar om hur hans bästa kompis inte lever längre för att han inte blev accepterad av sin familj då de satte bibeltolkning framför kärleken mellan barn och förälder. Jag har också mött tjejen som blivit slagen med en bibel i huvudet för att de onda demoner som gjort henne till flata ska fara ut ur henne.

 

Det är många i vår värld som gråter och blir upprörda över det hemska som nyligen hänt i Norge där en ensam man dödat många utifrån fundamentalistiskt kristna värderingar. Tragedierna i Norge är en personlig tragedi för många och en internationell tragedi för oss alla. Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller. När en ung människa tar sitt liv så utspelar sig en personlig tragedi där orsaken är kristen fundamentalism. Biskop Esbjörn Hagberg skrev i det senaste numret av Kyrkans tidning att "En religiös världsbild kan vara något konstruktivt, något som gör oss villiga att offra oss för andra men den kan också vara något sjukt och omoget som kan få vissa att vilja offra andra. Vi som kyrka måste ständigt visa på att kärleksbudskapet är grundläggande och att vi alltid måste välja den utsatta människans perspektiv." Kristen fundamentalism är även vad det handlar om när kristna människor driver sin bibeltolkning så långt att människor hellre går i döden än att leva vidare. De människor och de samfund som står för den fundamentalismen och den kristna människosynen måste ta sitt ansvar. Den är endast något sjukt och omoget!

 

Vad kan vi då göra åt saken? Vi måste tala om det. Det får inte pågå i det tysta för då förlorar vi ännu fler unga människor. Att det handlar om vad det står i Bibeln håller inte längre. Varje människa som läser en bibeltext gör en tolkning, oavsett vad personen själv tror eller anser. Får tolkningen konsekvensen att en ung människa tar sitt liv så har vi tolkat fel. Då har vi missat det som är kristen tros kärna.

 

Att unga människor tar sitt liv är så som Andreas Carlson skriver en skamfläck för vårt välfärdssamhälle, men det är också en väldigt stor, mörk fläck för de människor som utövar kristen fundamentalism mot hbtq-ungdomar. Detta måste få ett slut!

Från Håkan till OAS:

Fredag 16 juli besökte jag Oas-mötet i Kungsbacka och deltog i kvällsmötet med biskop Graham Dow som förkunnare. Jag har inte hört talas om denne biskop och sökte lite på Internet om honom. Tydligen har han varit ganska kontroversiell som biskop i anglikanska kyrkan. Några av de uttalanden han gjort (inget av detta sa han i går kväll):

• De oväder som drog över Storbritannien menade han var Guds dom över bl.a. de antidiskrimineringslagar angående homosexuella som infört i landet. Detta måste betyda att Dow menar att det är Guds vilja att homosexuella diskrimineras.

• Som specialist på exorsism har han skrivit att “There is a view that both oral and anal sexual practice is liable to allow entry to spirits.”

• Att en person klär sig i svart eller kör en svart bil kan vara tecken på ondska eller fördärvliga andar.

Jag förutsätter att ni kände till detta innan ni bjöd in Graham Dow och att ni var beredda på att få reaktioner på detta. Det har förvånat mig att det varit så tyst kring Dow's besök, men idag lördag 17 juli tog GP upp det i en artikel. Jag undrar nu:

• Delar Oas styrelse och inspiratörer biskop Dow's syn på homosexuella, diskriminering av homosexuella och att Gud dömer en nation som inte vill diskriminera homosexuella?

• Delar Oas styrelse och inspiratörer biskop Dow's uttalande om att orala och anala sexuella handlingar kan öppna upp för onda andar och att svarta kläder kan vara tecken på onda andar?

• Om ni inte delar hans uppfattning, varför har han då bjudits in? Har han ändrat uppfattning? Har han i så fall sagt det och offentligt tagit avstånd från detta? Är de frågor (och människor) han uttalat sig om mindre viktiga så att ni kan ha överseende med det han sagt?

Är tacksam om ni kan svara på dessa frågor.

Från OAS till Håkan:

Hej Håkan!
Trevligt att du kom till Oasmötet i Kungsbacka!
Vi har precis avslutat hela Oasmötet och är väldigt tacksamma för allt Herren gjort – och gör - i enskilda människors liv!
Många olika talare och medverkande från olika traditioner bidrog till att ge en god bredd och balans åt mötet.

Bishop Dow är en välkänd talare i många olika sammanhang.
Vi har kommit i kontakt med honom via New Wine, Graham Dow har varit i Sverige  8-10 gånger, de flesta som talare i New Wine, där hans undervisning varit till glädje och uppmuntrat många!
Graham Dows undervisning på Oasmötet handlade varken om Guds straff, översvämningar eller homosexualitet.

Oasstyrelsen menar självklart att det inte är rätt att diskriminera någon pga sexuell läggning, pga olika uppfattningar om homosexualitet, eller av andra orsaker.
Oasstyrelsen har uttalat sig i frågan som gäller vigsel mellan två av samma kön. Det uttalandet hittar du på hemsidan www.oasrorelsen.se

Att sex före och utanför äktenskapet är i konflikt med Guds Ord är Bishop Grahams grundhållning och den uppfattningen delar vi i Oasrörelsen. All reflektion inom Oasrörelsen när det gäller sexualiteten, dess bruk och missbruk, sker utifrån denna grundsyn.

Angående resonemang om ondskan; till bilden hör att i den kyrka som biskop Graham representerar så är undervisning om onda andar, exorcism mm. någon långt mera självklart än i Svenska kyrkan. Både präster och biskopar i Anglikanska kyrkan ser ju dessa företeelser som något givet och aktuellt i människors liv, därför har stiften också en beredskap för att hantera  frågor och problem som dyker upp inom denna sfär. Ofta är det en biskop eller präst som är avdelad för att i varje stift utöva både undervisning om och hantering av exorcism, skilja mellan andar m.m. Det är därför vanskligt med dessa citat, då sammanhanget de yttrades i inte står klart för oss.

Ovanstående reflektioner är ej menade att framstå som ett försvar för allt som Biskop Dow tidigare kan ha sagt.
Detta är omöjligt, helt enkelt eftersom vi ej har läst igenom alla artiklar om honom för att därefter återkoppla med honom personligen om artiklarna korrekt återspeglar exakt vad han sagt.
Det fanns inget i undervisningen på Oasmötet som ens antydde sådana uttalanden som anges på Wikipedia.

Ang att Oas inbjudit Bishop Dow, så har det skett därför att han undervisar på ett sätt som förmedlar frimodighet och glädje. Vi är tacksamma för hans, och andras, bidrag under sommarens Oasmöte!

Till slut vill vi uttrycka vår glädje för att du ville komma till Oasmötet samt vår uppskattning för att du valde att ställa dina frågor till oss på ett så rakt sätt.

Med vänliga hälsningar
Berit Simonsson & Hans Weichbrodt
Inspiratörer i Oasrörelsen

Från Håkan till OAS:

Hej Berit & Hans!

Tack för att ni tog mina frågor på allvar och svarade snabbt och ärligt!

Ert svar sätter igång många tankar hos mig, alla finns inte möjlighet att ta upp här, men några punkter som jag menar att mycket viktiga ska jag försöka utveckla. Först några korta kommentarer:

• Som jag skrev tog inte biskop Dow upp Guds straff eller homosexualitet på kvällsmötet, och jag tror er att han inte gjorde det under övriga Oasmötet heller. Men frågan är vilken teologi och människosyn biskopen har och vilka signaler det ger att han inbjuds av Oas? Och detta handlar inte om signaler som skapas av media, vilket Oasrörelsen ordförande menar i dagens Kyrkans Tidning. Jag återkommer till detta.

• Jag är medveten om att frågor om onda andar och exorcism är betydligt vanligare i Anglikanska kyrkan än hos oss. Jag mötte detta i delar av den karismatiska rörelsen på 70-talet, när jag i min diakonutbildning skrev uppsats om ”Hela hela människan” och inte minst i trosrörelsens och Livets ords undervisning. Då som nu kunde citat från konkret handledning och undervisning ställa till det. Jag menar att dessa måste tas på mycket stort allvar eftersom de på ett mycket förföriskt sätt förmedlar en människosyn och kan trycka ner och döma väldigt starkt. Jag glömmer aldrig när Ulf Ekman sa att onda andar luktar illa, och värst luktar de homosexuella andarna.

• ”Sex före och utanför äktenskapet är i konflikt med Guds ord”. Detta skulle man kunna prata mycket om, inte minst med tanke på att sex i allra högsta grad existerar både före, utanför och i äktenskapet, sex handlar om mycket mer än det heterosexuella, äktenskapliga samlaget. Då blir detta citat problematiskt och säger inte mycket, men skapar mycket oro och osäkerhet. Frågan är hur man ska tolka biskopens uttalanden om att orala och anala sexuella handlingar kan öppna upp för onda andar. Är det underförstått att det handlar om homosexuella relationer? I så fall tyder det på stor okunnighet om sexualitet. (med reservation för att det är ett lösryckt citat).

• Att Oasrörelsen är emot den könsneutrala vigselordning som Svenska kyrkan nu har är bekant. Detta ställer naturligtvis till problem när människor som är vigda till äktenskap enligt Svenska kyrkans ordning av somliga i samma kyrka inte anses leva i äktenskap utan i synd. Från mitt arbete med Göteborgs stift remissvar i dessa frågor känner jag igen de ekumeniska argumenten och att ”Svenska kyrkan blir utan inflytande och respekt i den världsvida kyrkan”. Svenska kyrkan skulle haft betydligt mindre inflytande i frågor kring könsneutral vigselordning om vi inte tagit beslutet. Svenska kyrkan har nu gått före i en förändring som jag tror kommer i fler kyrkor de kommande åren. Och Svenska kyrkans nya vigselordning betyder mycket för många kristna hbt-personer i mängder av samfund runt om i världen som hoppas och längtar efter förändring i deras eget samfund. Kanske hjälper det också en del till att inte ge upp tron på Gud.

Det blev visst inte så korta kommentarer. Hoppas ni orkar läsa mina huvudpunkter i dessa frågor. Jag vill ta upp: Oasrörelsen ansvar, Att vara mot diskriminering och Teologins frukt. Jag väljer att i första hand ta upp frågor om homosexualitet och hbt-personers ställning i kyrkan och Oasrörelsen. Biskopens förmodade välsignande av en kärnvapenbestyckad ubåt lämnar jag för tillfället, finns för mycket oklarhet kring detta. Jag tänker inte heller ta upp teologiska och exegetiska argument för att bejaka homosexualitet, det har andra gjort mycket bättre i andra sammanhang.

Oasrörelsens ansvar

Självklart kan inte Oasrörelsen ta ansvar för allt som en seminarieledare eller förkunnare har sagt eller skrivit tidigare i sitt liv. Men om någon gjort sig känd för vissa uttalanden, som när biskop Dow är refererad i brittisk press och omskriven på Wikipedia (artikeln är inte modifierad sedan december 2010, vilket är möjligt för alla att göra om man upptäcker något fel och det finns gott om källor för artikeln) då finns det all anledning att undersöka närmare. För de som ordnar kurser och konferenser är det nog en självklarhet idag att dels ta referenser på eventuella medverkande, men också att söka på internet. För ungdomar är det också en självklarhet. Exempelvis kan man räkna med att hbt-ungdomar som tänker konfirmera sig googlar på prästens namn. Om prästen skrev på den s.k. Kalin-listan brukar  detta komma upp bland de första träffarna. Om detta kan man tycka olika, men som präst är det bra att veta det. Om man ändrar uppfattning är det därför viktigt att vara tydlig med det.

Tydligen har Oas gjort bedömningen att biskopens fördelar överväger hans märkliga uttalanden. Om ni inte instämmer i hans citerade åsikter tror jag det är viktigt att ni tar ansvar och säger det. Bland de flera tusen deltagarna i Oasmötet i Kungsbacka finns det självklart ett antal som är hbt-personer. Åter andra har barn, andra anhöriga eller vänner som är hbt-personer. Vad tänker de när en person de ser upp till och som ger uppmuntrande undervisning om andens gåvor säger att Gud straffar ett land som vill skydda homosexuella från diskriminering? Detta handlar inte om att bemöta en envis diakon som är kritisk eller försvara sig mot media. Det handlar om att ta ansvar för människor i Oasrörelsen som längtar efter Gud och efter att bli älskade.

Och säkert finns det människor inom Oas som är kritiska mot Dow och det hans sagt, men som tiger om det för att de vill vara med och för att de får så mycket annat positivt. Detta är i så fall inget gott tecken. Skulle jag ha ansvarsställning inom Oas skulle det göra mig orolig, om det är så att man avstår från att framföra kritik för att behålla en enhet.

• Att vara mot diskriminering

Att ni är mot diskriminering pga sexuell läggning är bra. Men vad innebär det att var mot diskriminering och hur visar man det? Kyrkan har under historien haft svårt att hantera detta. Man har sagt att man hatar synden, men älskar människan. Man säger sig vara mot diskriminering och att försvara människovärdet, men ändå har kyrkan gång på gång motsatt sig lagliga förbättringar för homosexuella i samhället. (kyrkans beslut att införa könsneutral vigselordning så snart efter riksdagens beslut är ganska unikt) Kyrkans gamla hållning har bevarat homofobi och hatbrott. Att det varit svårt att leva som homosexuell på västkusten har kyrkan stor skuld till. Därför menar jag att det inte räcker att säga att man är emot diskriminering, det måste gå djupare än så om man menar allvar.

Pastor Åke Greens predikan för ett antal år sedan är ett bra exempel. När jag googlade på hans namn dagarna efter tingsrätten dom, kom som första träff en nynazistisk hemsida, som skrev en lång artikel där man hyllade Green i mycket fromma ordalag. De var nog så villiga att hjälpa Gud att utföra den dom över homosexuella som Green talade om. Greens predikan hetsade uppenbarligen! Green har sedan inbjudits som predikant till bl.a. delstater i USA där man övervägt förbättringar för hbt-personer och till Etiopien, där kyrkorna är oroliga för att den hårda lagstiftningen mot homosexuella ska mildras. Evangelikala organisationer i USA har haft konferenser i Uganda, som direkt har lett till ökad förföljelse av homosexuella.

När Pride-parader genomförts i flera forna öst-stater, har motdemonstrationer genomförts, vilka i flera fall har varit våldsamma. Strax bakom stenkastande skinheads står ortodoxa präster med teologiska argument.

Kyrkorna (inklusive Oasrörelsen) har stor skuld och ett stort ansvar. Det krävs mer än att säga att diskriminering är fel.

• Teologins frukt

Jag önskar att de som menar att homosexualitet inte är förenligt med kristen tro, att de som säger sig stå för en ”klassisk kristendomstolkning”, skulle vilja se på vilken frukt deras teologi och förkunnelse bär. Jag ser psykisk ohälsa och höga sucid-tal pga av de värderingar man mött, mobbning och hatbrott. Föräldrar som inte kan acceptera att deras barn är homosexuella, som inte kan acceptera sonens eller dotterns partner, familjer som splittras. Mycket förändras och det blir bättre, tack och lov, men inte är det tack vare den teologi som är negativ till annan samlevnad än den heterosexuella.

Medvandrarna (som nu är nedlagd) och Exodus sprider budskapet att Gud kan hela från homosexualitet eller så får man leva i celibat. Vilka ”lyckas”? Det finns flera exempel på ledare inom Exodus, som sagt sig ha blivit helade och som gift sig, men i längden har den inte fungerat. De har skiljt sig, accepterat sin läggning, och bett om förlåtelse för den skada som de gjort med sin undervisning om helande från homosexualitet. På Youtube kan man se och höra till deras berättelser. För en del år sedan spreds en bok, ”En gång gay, alltid gay”, där författaren berättade om sitt helande. Inte heller det höll.

Läs gärna boken, eller se filmen, ”Prayers for Bobby”, som skildrar hur Mary Griffith efter sin son Bobbys suicid, omvärderade och gick från att när Bobby levde gjort allt för att han skulle bli fri från sin homosexualitet, till att efter hans död bli en förkämpe för hbt-personers rättigheter i USA. En mycket stark berättelse, men nog så smärtsam, när man ser vilken skada en förkunnelse och teologi kan göra.

Till sist:

Många tycker säkert jag är naiv, men låt mig drömma lite. För Oasrörelsen är några av ledorden förnyelse och enhet. 

Förnyelse.

Jag önskar att Oas utifrån reflektion och uppgörelse med historisk barlast vågar omvärdera och gå nya vägar.

Enhet.

Jag önskar att Oas strävar efter en enhet som inte tystar kritiken, en enhet som inte utestänger vissa, en enhet som inte trampar på människor.

Mvh

Håkan Stenow

_______________________________________________

Håkan Stenow är diakon i Svenska kyrkan och mycket aktiv i HBTQ-debatten

20 & 27 oktober är dagarna då vi uppmanas att bära lila kläder för att uppmärksamma och manifestera att det i dag finns människor som tar sina liv på grund av att de utsätts för homofobi. Något som du kanske tänker är fruktansvärt men att det ändå inte drabbar oss, här i vår lilla värld. Här är historien om att det verkligen händer, dagligen, här och nu.

Det har nu gått en tid sedan hbtq-ungdomslägret ”Ge mig en plats där jag kan växa” hölls i det lilla samhället Åtorp i Värmland. 11 ungdomar från hela vårt avlånga land hade tagit sig dit för att möta andra ungdomar i samma situation som dem, nämligen att vara hbtq-person och kristen. Vi vill nu i och med detta brev berätta för er om det här lägret. Det är nämligen så att vi ledare känner en djup och stor oro över dessa människors situation. En situation som vi själva inte kan få stopp på, vilket gör situationen än mer frustrerande. Situationen som vi talar om är att ungdomar i dagens kristna kyrkor och samfund mår så dåligt att de överväger att ta sitt liv. Inte på grund av att de känner att Gud fördömer dem utan för vad andra kristna människor gör mot dem. Vi vill också här säga att det har gått framåt. Vår upplevelse är att det idag är lättare att vara hbtq-person i Svenska kyrkan vilket är mycket glädjande. Dock ska sägas att det även där finns en del att jobba på. Vi ledare påtalade redan innan lägret att vi upplevde att situationen var besvärande och att en annons i tidningen Dagen skulle ha gjort stor nytta. Nu, så här med facit i hand, så är det vår plikt att förstärka och förtydliga situationen för dessa människor. Vi ber om hjälp i en mycket hemsk och upprörande situation som måste upphöra snarast. Människor vittnar om hur de blir fördömda, förnekade, förföljda och bespottade eftersom de har förmågan att bli kära i en människa av samma kön. Det försöks med metoder som att bokstavligen slå bibeln i huvudet på människor till att utesluta personer från församlingsgemenskapen och i och med det hela hennes sociala liv. Resultatet som uppnås genom dessa kristna människors handlande är att de här människorna inte längre ser meningen med att leva livet. Utgången eller utvägen blir att försöka eller till och med lyckas att avsluta helvetet på jorden. Nu undrar vi vem som tar ansvaret? Vem tar ansvaret för att människor tar sina liv på grund av att man inte orkar mer? Vi vill också berätta att det finns människor som inte fick möjligheten att komma till ett kristet hbtq-ungdomsläger, pressen och fördömandet blev för stort. Den enda utvägen man såg var döden. Att valet mellan död och liv blev död säger en del om det liv som människorna fick leva. Vi ställer återigen en mycket relevant fråga, vem tar ansvaret? Det som dessa människor upplever leder lätt våra tankar till en av bibelns mest kända berättelse, nämligen den om den barmhärtige samariern. En kristen hbtq-människa ligger nedslagen, både fysiskt och psykiskt på livets väg. Nedslagen av människor med stor makt. Så plötsligt kommer det till allmänhetens kännedom om att detta har hänt. Att kristna hbtq-människor mår väldigt dåligt. Först kommer en kristen människa förbi, hon tittar lite snett på ”hbtq-frågan” som ligger där men går snabbt förbi denna ”svåra fråga”. Sen kommer en tidningsredaktör som har makt att stoppa helvetet på jorden genom att belysa människan och inte frågan. Hon väljer dock att blunda och hänvisar till tidningens policy som säger att kristen biblicism är viktigare än ungdomars liv. Till slut kommer någon mer, vem är det? Det vi idag kan säga om denna någon är att hon förmodligen också har känt av hur det är att vara fördömd, förnekad och bespottad. Vem denna någon är, det vet vi ännu inte men må det gå snabbt att ta reda på det! Vi behöver hjälp att leta fram den barmhärtige samariern i dagens Sverige, år 2010, och det snabbt. Innan fler människor i Sveriges kristna samfund inte orkar längre. Vi vädjar till ditt kristna hjärta, du som har makten att förändra, hjälp oss att få slut på denna fruktansvärda situation. Vi skriver detta brev av en enda anledning, vi är så djupt oroade. Detta är inget vanligt brev, det är ett brev om livets helvete. Ett brev om hur verkligheten ser ut. Hjälp oss att få ett slut på helvetet!

 

Erik Andersson

Riksförbundet EKHO & lägeransvarig

E-post: erik@ekho.se

Johanna Björnsdotter Öhman

HBTQ-präst på Skolkyrkan i Göteborg & lägerpräst

 

 

 

Mitt anförande i ärende G 2009:2 Vigsel och äktenskap

Ordförande, biskopar, kyrkomötesledamöter, övriga närvarande och följare på webben.

Först mitt yrkande: Bifall till Gudstjänstutskottets förslag.

Äntligen! Efter många års utrednings - och tankearbete är vi nu snart framme vid ett beslut och ett ställningstagande. Vad gäller bibelteologiska, ekumeniska oh dogmatiska argument ber jag att få hänvisa till Kyrkostyrelsens skrivelse teologiska kommitténs skriftter, samt min blogg och inte minst min biskop Eriks anförande här för några minuter sedan.

Det har talats en del om splittring i kyrkan och rädsla för nya tolkningar, och jag kan på ett plan förstå det, som uppvuxen och uppfostrad i gammalkyrklig kultur.

Men jag vill be att vi funderar en liten stund på Augsburgska bekännelsen, kap 7, om kyrkan: Det är nog att vara överens om evangelii lära och sakramentsförvaltningen.

Frågan om äktenskap är ingen fråga om rättfärdighet eller salighet, ej heller är äktenskapet ett sakrament i vår kyrka.

Äktenskapets innebörd har ändrats över tid, och de teologiska argument som nu ligger till grund för den nu föreslagna utvidgningen av äktenskapsbegreppet finner jag väl grundade.

Kanske borde vi fundera över hur vi kan utvidga gemenskapen kring nattvardsbordet, så att vi alla kan ta emot nattvarden av präster oavsett deras kön. Att vi inte firar mässa tillsammans tycker jag är en värre splittring.

Kommer Svenska kyrkan att bli isolerad? Ja, den som leder utvecklingen blir av naturliga skäl rätt ensam. Någon måste bana väg. Jag är glad och stolt över att det är Svenska kyrkan som banar väg för Guds kärlek i världen.

Huvudärendet i kristen etik är omsorg om medmänniskan. Frågan är vad det är som gagnar, upprättar och ger stöd. En del kommer att uppröras av beslutet, men om vi röstar JA till Kyrkostyrelsens förslag imorgon blir det en återupprättelsens och befrielsens dag för människor som kyrkan i långa tider har förtryckt, nedtystat och fördömt. När vi återupprättar hbtq-personerna i vår kyrka återupprättar vi kyrkan självt och vi helar en sårad del av Kristi kropp.

Jag bifaller frimodigt och stolt Kyrkostyrelsens förslag och Gudstjänstutskttets betänkande. Visst ska vi bevara äktenskapet!
JA till vigselrätt, JA till samkönade och särkönade par framför altaret, JA till att följa Jesus, hans exempel och kärleksbudet.
För nu består tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken!

Amen!"

Karin Långström Vinge, ledamot i Kyrkomötet för FiSk